Ett galet äventyr - Elitstyrkans Hemligheter Sverige VIP

äventyr Aug 22, 2025

(filmklipp och bilder från programmet har jag filmat och fotat av från TV4play)

Jag tvekande inte en sekund när jag fick frågan. Jag sa JA direkt. När dom påpekade igen att det var riktiga Elitstyrkan så kanske jag tänkte en sekund men stod fast vid mitt JA!

Jag kände mig stark och hade haft en vinter och vår där jag varit helt frisk, utan skador så frågan kom perfekt tajmad. Programmet skulle spelas in i slutet av september.

Nu hade jag hela sommaren på mig att förbereda mig inför äventyret som skulle spelas in i september. Jag ville testa mig själv både fysiskt och mentalt.

TRÄNING INFÖR

Under våren badade jag kalla bad, bar stenar i ryggsäck och sprang i Hammarby backen. I slutet av juli tog en fysiska träningen stopp. Jag blev förkyld och det gick inte över. Det visade sig att det var mykoplasma. Jag fick då ändra strategi.

Jag höll mig hemma för att inte bli smittad av någon annan form förkylning då man har sämre immunförsvar när man är sjuk. Jag gjorde försiktiga styrkeövningar hemma i lgh och jobbade med rörelse. Jag ville hålla kvar styrkan så gott det gick och rörlighet för att kroppen skulle må bra och inte stelna till . Jag fortsatte med promenader i Hammarbybacken och körde lite teknik med min vän och PT Amalie Hansen på gym.

Vi gjorde fysiska tester inför Elitstyrkan och jag kunde göra styrketesterna men inte kondition. Under tiden hade jag kontakt med produktionens läkare som var fantastisk.

I perioder blev jag osäker på om jag skulle få åka. Jag skulle fylla 55 år under inspelningen och produktionen kanske inte ville riskera att ta med mig efter som jag var äldst och det kanske fanns en risk.

Jag funderade mycket på varför det var så viktigt för mig att göra Elitstyrkan och jobbade mentalt för att förbereda mig både för att åka eller få stanna hemma.

Men jag fick åka. Febern hade gått ner och jag fick astmaspray att använda under dom fysiskt utmanande övningarna. Jag var så glad och kände mig stark ändå.

SÅ VAR DET DAGS ATT ÅKA

Söndagen i september när det var dags att åka till Åre där programmet spelades in möttes hela gänget på flygplatsen för första gången och det var som att kliva in i en stor famn. Ett helt underbart gäng människor och alla var vi lika nervösa och undrade vad vi hade gett oss in på.

Min son Filip klev in och jag hörde direkt. Han hade blivit förkyld men visste inte om det var något lättare eller vad det var för något. Jag blev ärligt lite orolig då jag själv varit sjuk i 9 veckor i mykoplasman. Det var bara att hålla tummarna. Filip hade kommit hem från seglatsen över Atlanten 6 dagar innan, kanske inte så konstigt att han blev lite snuvig. Men han kände sig ok. Vi var redo för att ge oss ut på ett galet, spännande och utmanande äventyr!

Under en dag hängde vi tillsammans med dom andra ”rekryterna” innan det var dags att på tisdagen göra sig redo.

FÖRSTA DAGEN

Klockan ringde tidigt. På med dom gröna kläderna och jag visste att dom skulle bli min uniform dag som natt ett tag så det var bara att bli vän med dom på en gång.

Vi åt frukost som om vi aldrig skulle få äta igen… och vi visste inte när vi skulle få mat nästa gång så vi laddade kan jag säga.

In i bussarna och iväg till inspelningsplatsen. Alla i produktionen runt om oss, som inte var rekryter eller instruktörer, hade fått tillsägelse att ingen fick prata med oss. Inte fotografer, ljud, chaufförer…ingen!

ÄVENTYRET BÖRJAR

Vi blev beordrade att ta oss ut från bussen vi färdats i från hotellet och ut på ett fält intill.

”NER PÅ KNÄ” hörde vi instruktörerna ropa. Dom band våra händer och satte på oss svart huva och hörlurar. En situation jag funderat på hur jag skulle reagera på… och jag valde ett förhållningssätt, för att behålla lugnet. Det var att hitta djupandningen och se den här stunden som lugn och ro. Jag tänkte inte så mycket, jag vara var, liksom släppte kontrollen… och det funkade. Jag tyckte det var skönt att stå där…men plötsligt rycktes min huva. ”Från och med nu är du NR6” hörde jag instruktören säga.

Att jag är äldst har ingen betydelse. Vi är en grupp och alla är lika.

FÖRSTA UTMANINGEN - FALL FRÅN HELIKOPTER

När helikoptern landade framför oss blev det jag och Nr 11 Stephan Wilson som blev först ut att åka med. Vi hade ingen aning om vilken utmaning som väntade oss… men jag hade en misstanke. Jag släppte dock min tanke på vad det skulle innebära då Stephan började skaka när vi lyfte. Vi cirkulerade flera varv över Åresjön och jag misstänker allt inte var klart på marken med teamet som filmade. Men Stephan skakade mer och mer.

Han är en sån jäkla hjälpte i mina ögon. Det är dom alla i gruppen men där och då så var det Stephan. Han var rädd för allt och så börjar hela äventyret här, 4-5 meter uppe i luften och han ska tippa baklänges ut ur helikoptern ner i kalla Åresjön. Han tvekade länge, skakade…men han hoppade. Och för mig är det skitsamma att han inte gjorde som man skulle med huvudet först. HAN HOPPADE!

Sen var det min tur. Jag kände mig lugn. Jag hade tittat flera gånger på elitstyrkan tidigare säsonger och försökt se hur dom ställde upp och vad man skulle tänka på för att göra det på rätt sätt. ( dock hade jag inte sett dom göra det från helikopter förrut). Även instruktören i helikoptern sa vad jag skulle tänka på. Landar man fel kan det göra riktigt ont.

Ljudet från rotorbladen, en skakande helikopter och inte riktigt förstå vilken höjd det var på fallet hade jag inte räknat in när jag sett mig själv göra det i mina tankar. Men jag bara bestämde mig och jag hade lovat mig att inte tveka. Kör bara!!! Och jag föll.

Det blev en smäll. Jag trodde inte jag landade helt rätt då det blir ett hårt plask. Jag gjorde tummen upp till helikoptern och sen simmade jag iland. Efter några meter i vattnet kom kylan, fy fan va kallt det var!!!

Jag visste inte om instruktörerna var nöjda när dom pratade med mig. Dom säger inte så mycket och det går inte att tyda deras blick. Sen gick jag fram till Stephan och vi kramades. När vi bytte om till torra kläder såg vi den ena rekryten efter den andra falla från helikoptern. Och ALLA var helt fantastiska. Alla gjorde det! Vi har alla olika rädslor och vi utmanade oss själva. Vilket jäkla gäng!!!

Jag har fått frågor hur det känns att se min son Filip utsättas för utmaningar. Jag känner mig så trygg med honom. Han är klok, lugn och jag vet att han hellre tar 3 sekunder extra inför något utmanande för att vara redo. Han slarvar inte, jag kände mig så trygg med honom men absolut var det också läskigt. Mamma är alltid en mamma. Vi var där individuellt. Men absolut kollade vi av varandra. Våra blickar möttes ibland och vi stämde av med varandra om vi var ok eller inte. Tumme upp eller ner. Här var tumme upp.

BAKOM KAMERAN

Vad som inte visas i programmet är att när hela inspelningsteamet åker för att rigga om till nästa plats så får vi köra fysträning under tiden. Tror dom vill trötta ut oss. Efter helikoptern sprang vi på en äng, lite intervaller, jägarbuss, lyfta ryggsäck upp och ner och lite mer löpning… allt utan kameror. Efter denna övning körde dom oss till kabinbanan i Åre och vi kom upp för att där köra intervaller. (i TV åkte vi till hangaren först men det är nog för att spara tid som dom klipper annorlunda än ordningen som vi utförde utmaningarna. Det var därför vi kanske såg lite extra trötta ut när vi checkade in i hangaren för det var på kvällen efter intervallerna på Åreskutan)

ANDRA UTMANINGEN - INTERVALLER PÅ ÅRESKUTANS TOPP

Intervallerna, dom var sjuuuukt jobbiga. Jag hade problem med andingen dom första svängarna då jag aldrig hittade astmasprayen som läkaren lagt i min ryggsäck. Men jag släppte den tanken efter ett tag och fokuserade på att andas och springa. Kändes som att andningen släppte när luftrören värmdes upp så andningen blev lättare. Men fy fan va jobbigt det var.

Men trots det älskade jag också denna utmaning då vi blev ännu tajtare i gruppen. För när vi alla förstod att vi gjorde det som grupp och inte individuellt så är det ett sätt att få oss att bli tajtare, vissa oss svaga för varandra och hjälpa ( ingen fattade innan vi fick tillsägelse att hjälpa varandra).

Och precis som jag sa i klippet när vi var klara. Fan va skönt det är att be om hjälp och få det. Varför har det varit så svårt). Älskar det här gänget så mycket!

Tre burkar med konserverad skinka (flera av oss trodde det var tonfisk..haha) fick vi dela på. Så jäkla äckligt så jag fick kväljningar. Men det var bara att tugga. Vi vet ju inte när vi får mat nästa gång.

Och mer än så här kan jag inte skriva men det dröjde med mat.

Men jag kan säga att jag efter första dagen ändå kände mig stark i kroppen, lugn mentalt men SKITTRÖTT