Här känner jag mina föräldrars närhet, fast de inte är här.

Pappa är i Norge, mamma i himlen… men ändå får de mig att känna mig trygg med deras närhet.

Jag har alltid haft en nära relation till mina föräldrar. Efter att de skilde sig flyttade jag med mamma från Oslo, där jag föddes, till Stockholm. Pappa bodde kvar i Oslo och jag var där så ofta jag kunde.

Två saker var tydliga med hur jag växte upp och vad som var gemensamt med livet hos mina föräldrar. Att mina två boenden, mina två nav, bestod av massa kärlek och närheten till havet, vattnet.

Hos pappa bodde jag på en ö, med utsikt över Oslofjorden från mitt rum. Bara 50 meter från vårt hus låg badstranden med hopptorn och glasskiosk. Jag tog med mina söner dit när de var små och fångade en bild med dom vid hopptornet där jag lekt som barn.

Dessutom var vi ofta ute på min bonusmamma Hannes familjelandställe, strax utanför Oslo. Där har jag tillbringat ett par sommarveckor varje år sedan jag var fem. Idag har mina bröder tagit över det. Huset ligger på en klippa med utsikt över havet.

Hos mamma bodde jag mina tidiga år på Riddargatan i Stockholm,  en gata upp från vattnet som ringlar in mellan Djurgården och Östermalm. Vi firade våra skolavslutningar på Djurgårdsbrunns värdshus och jag lärde mig cykla längs Djurgårdskanalen.

Sen flyttade vi till ett hus i Saltsjöbaden med sjötomt. Utanför fönstret såg jag början på Stockholms skärgård. När jag gick till tåget på morgonen hörde jag segelbåtarnas master klinga och klonka i vinden. Det här var vår utsikt från TV-rummet på övervåningen.

Vi åkte också ofta till vackra Järvsö och hälsade på min mormor. Från både mammas/mormors hus är utsikten fantastisk och även där ser man vatten: Ljusnan som ringlar sig fram mellan de ”blå bergen”. Mormor sa alltid “Jag tröttnar aldrig på den här utsikten”. Och jag håller med henne.

Att jag själv, sedan några år, har hittat ut till Stockholms ytterskärgård och älskar att vara här året runt, spelar ingen roll om det är sommarsol, höstblåst eller snötäckta skär. Ja, det är kanske inte så konstigt att jag trivs just här, det som finns runt mig här var det jag växte upp med.

För naturen påminner mig om min barndom, om mina två starka kärleksfulla nav, mamma och pappa. När jag ser klipporna, vattnet, stigarna i skogen, hör vattnet klucka och segelbåtarnas master i hamnen, så känns det som att jag har både mamma och pappa på samma plats.

Mina föräldrar har nästan hela mitt liv bott på olika håll men alltid varit så enormt närvarande, alltid varit goda vänner, och nu känns det som att jag har en plats där jag har dem båda nära samtidigt. Även om mamma är bland änglarna och pappa är i Oslo.

Att känna deras närvaro här gör att jag känner ro, glädje och så trygg. Jag känner mig hemma.

Jag är så tacksam för att jag växte upp med två fantastiska föräldrar, med två underbara hem. 

För mig har det varit alltid varit helt naturligt. Jag behövde inte växa upp i ett hem, ha ett nav för att känna mig hemma. 
Jag hade två hem och där fanns så mycket glädje och kärlek. Det är det som gett mig min trygghet från grunden.

Varför känns det då så extra skönt att känna deras närvaro just här i skärgården?
Jo, för när jag inte orkar åka fram och tillbaka, utan vill landa på en plats, så har jag hittat den platsen nu. 

Och den är här, med mammas och pappas närhet, i Stockholms vackra skärgård.