Nu vet jag: “I’m good enough”

(Bilder och filmklipp från TV4)

Det här blir ytterligare ett långt inlägg. Jag vill ta med er bakom kameran på Elitstyrkan.

Så jag hoppas ni har tålamod. Blogginläggen kommer inte alltid vara så här långa 🙂

Jag kommer alltid kämpa för saker jag tycker är roliga, jobb jag vill göra bra för att känna att jag gjort mitt yttersta, och jag kommer kämpa för mina barn om de skulle behöva det. Jag slutar inte kämpa.
Men tack vare Elitstyrkan insåg jag att jag i så många år har hittat en drivkraft i att bevisa för andra, inte för att jag tycker att det är kul, utan för att ”jag ska fan visa att jag kan”. Det kan absolut vara roligt, men då tänker jag inte ”FAN” när jag gör det, alltså en irriterad underton. Den kan vara liten, men den finns där. Och det är fel anledning att vilja bevisa, anser jag.

Inför Elitstyrkan

Som jag skrev i förra bloggen hade jag veckorna innan ifrågasatt varför jag ville göra Elitstyrkan. Jag var sjuk och visste inte om jag skulle kunna åka. Fyra dagar innan vi skulle iväg, när jag mådde okej, träffade jag Filips pappa Martin på en familjemiddag. Han frågade hur jag kände inför det galna äventyret och jag svarade ”OK”, men berättade att jag tänkt mycket på att jag kämpat så hårt genom åren och att jag är trött på att kämpa.

Han tittar på mig och säger,
”Kristin, du har alltid kämpat så hårt. Alltid. Du behöver inte det… du är good enough!”

 Jag känner hur jag plötsligt slappnar av, sjunker ner och säger ”TACK”. Och jag tog det verkligen till mig. Om mitt ex säger att jag är good enough, då är jag  fasiken det. Och jag kunde känna det. Det satte avstamp i hur jag sedan kände under Elitstyrkan och vad som blev min största utmaning.

Avsnitt 2

I det här avsnittet var den första stora utmaningen att ta oss på vajer över Tännforsen, Sveriges högsta vattenfall. Den andra var att krypa över en stor, blöt myr.

Det är lite svårt att förklara jämfört med hur det ser ut på TV, eftersom ordningen är helt omklippt. Men jag tar er steg för steg så som jag upplevde det. Jag förstår att de klipper om, dels av praktiska skäl och för att spara tid vid stora omriggningar, men också för att skapa dramaturgi. Så när jag berättar hur det var, gör jag det utifrån min egen upplevelse.

Dagen börjar

Vi väcks tidigt. Noll koll på klockan, men tidigt var det. Under natten hade vi dessutom väckts tre gånger och varit uppe på UP (uppställningsplatsen): två styrkepass och ett intelligenstest. De två styrkepassen klipptes in i slutet av dag två, men de skedde alltså natten till dag 2. Vi hade fortfarande inte fått mat, nu hade det gått 24 timmar sedan vi åt senast.

Utmaning 1 – Tännforsen

Vi kommer till Tännforsen och en del av mig blir glad. Jag hade sett den utmaningen tidigare säsonger och det var den jag verkligen ville göra. (Tidigare låg man på en vajer och drog sig över, medan vi skulle gå på ett rep och hålla i vajern över oss.)

Vi lämnade ryggsäckar och vårt vatten på ena sidan av forsen och togs med båt över till den andra sidan. Det spöregnade och vi gömde oss under en presenning. Jag tror det var Carl som var först ut (i programmet gick han sist). Sedan stod vi alla och väntade, en efter en i långsam takt gick ner till vajern och försökte ta sig över.

Det här pågick i fyra timmar. Så mellan den första som gick och de sista, Alice och Filip, hade de stått utan vatten och frusit i fyra timmar!

Jag tror jag var nummer 11 ut. Laddad och spänd. När vi drogs ut på vajern till startposition slogs jag av vilken otroligt vacker miljö jag var i. Höstfärgerna runtom och de vackra fjällen. Jag kände ingen rädsla för höjden, bara lite nervositet. När jag väl ställt mig upp och drog i den röda knappen, då den korta säkerhetsspärren släpptes, hängde jag i armarna. Jag försökte trycka ifrån med fötterna men linan under var så slak att det inte fanns något motstånd. Jag kunde bara förflytta händerna. Det blev för tungt och mina kalla händer hade noll chans, så jag släppte taget och föll… och jösses vad vi föll!

Jag tyckte det var som Gröna Lund och “fritt fall” så jag tyckte faktiskt det var rätt härligt, även om jag blev irriterad då jag så gärna ville klara det.

Pam frågade mig efteråt hur jag kände och jag sa att jag var irriterad över att jag inte fixade det. Hon sa att det krävs mod att gå ut där, och att jag var bra på att ta instruktioner. Tack Pam – det var fint att höra.

När jag bytte om till mina andra kläder, som var torra men blev blöta eftersom presenningen som skyddade våra ryggsäckar rasade precis när jag tagit upp mina kläder… så det var bara att byta från blöta kläder till mindre blöta kläder. Då säger Uffe, som kommer efter mig, att det är Filip som är på linan nu. Det var långa avstånd så jag såg inte att det var han. Jag ställer mig upp för att titta.

Jag ser att allt står stilla, att han sitter där ute men inget händer. Jag blir livrädd och frågar Pam: ”Vad händer med Filip?” Hon pekar åt ett annat håll och säger ”Du går härifrån.” Det gjorde mig ännu mer rädd och jag förstod att något inte stämde. Jag gick därifrån och fick följa efter en kvinna upp för en lång backe till parkeringen. Då möts jag av en annan i teamet och jag skriker ”Vad händer med Filip?”. Det var så många tankar och den starkaste var att hans säkerhetslina kanske inte funkade, och jag tänkte: ”Nu dör han.”

Hon visade nummer 9: ”Alice, men det är väl skitsamma vem är det som fastnat, vad har hänt?, är dom ok?”
”Allt är lugnt. Allt är löst. Alla mår bra.”

Jag kommer till bussen och Alex möter mig. Jag faller i hans armar och gråter hysteriskt. Jag trodde Filip skulle dö, eller Alice.
Alex bara höll om mig. Kramade mig tills jag gråtit klart och jag kände där och då att rätt människor står kvar när du är sårbar. Tack Alex! Jag kommer alltid minnas den stunden.

 När Filip och Alice kommer gåendes mot oss börjar jag gråta igen, av glädje över att se dem.
Det visade sig att när Alice kom ut på vajern fastnade något i konstruktionen, något hade frusit fast tror jag. Inte något med säkerhet, men något annat om jag minns rätt. Så de fick dra tillbaka henne. Hon fick vila lite, och efter den incidenten gick Filip ut. Att gå ut efter ett tekniskt fel… fy fan. Jag var imponerad över hans och Alice mod. Och jag är inte bara imponerad av honom utan även alla andra. Jag är inte höjdrädd så det är inte samma utmaning för mig som för många andra, även om jag är stolt över mig själv också.

När alla var klara fick vi springa med ryggsäckar för att bli ännu tröttare (inga kameror filmar) för att sedan sätta oss i bussen och åka iväg. De kör oss upp till hangaren och vi tror vi ska få mat. Vi har då inte ätit på typ 32–34 timmar. Men då vänder bussen och kör neråt igen och vi körs ut på myren.

Utmaning 2  Myren

Vi klafsar över myren och sjunker ner med fötterna i den blöta marken. På vissa ställen sjunker hela vaden ner.

Vi ställer upp oss bredvid varandra på led och får order om att kräla bort till instruktören på andra sidan. Denna gång individuellt.

Vi lägger oss ner och på startsignal kör vi. Jag har aldrig krälat och hade ingen bra teknik i början. Jag hör hela tiden: ”Ner med rumpan, nummer 6!” Det var så sjuuuukt jobbigt. Vissa små upphöjningar i myren, kanske bara 2 dm höga, kändes som Mount Everest när jag kröp över. Vissa av dom kröp jag till och med runt. Plötsligt ser jag hur instruktören flyttar sig längre bort när vi närmar oss, inte en gång utan två.

Jag känner mig stark. Jag tyckte om att jag fick använda hela kroppen, och när jag väl kom på tekniken kunde jag trycka bra ifrån med benen, vilket hjälpte. Jag och Uffe kom fram samtidigt. Det var blodsmak, men ändå kände jag mig stark. Jag minns att jag gick fram och skrek och peppade de sista i mål. Det var ett bevis för mig att jag fortfarande var stark och hade energi kvar.

 Efter det blev vi visade till deltagarbussen för att ta oss tillbaka… trodde vi. Men vi skulle bara ta våra ryggsäckar, för att sedan göra jägartåget uppför i typ 2 km (kan ha varit 1 km, men det kändes som en mil). Jägartåg är när alla går på led efter varandra och den som går längst bak springer förbi alla så att den hamnar först, en efter en. Här filmas det inte heller, utan detta görs för att vi ska bli riktigt trötta. Som om vi inte redan var det… haha.

I HANGAREN

Vi var alla helt slut och skittrötta. Plötsligt ser jag hur Uffe, nr 8, tar sin ryggsäck och säger till instruktören som kommer in: ”Jag vill lämna in mitt nummer.”

Jag blev lite ledsen av egoistiska skäl eftersom vi pratat mycket, redan på flyget upp till Åre och han som alla andra blir en trygghet. Samtidigt blev jag stolt över honom. Uffe hade berättat för mig hur han och hans bröder tävlat sedan de var små och hur viktigt det var att vinna. I bussen samma dag sa han: ”Jag kommer nog att lämna in, men jag vill inte göra det först.” Jag frågade honom varför det var så viktigt att inte lämna in först, men han hade inget riktigt svar. Och nu tog han steget.

Han hade presterat otroligt bra, varit en grym lagkompis, men han var inte där av rätt anledning. Och han visade sig själv att man kan gå först.

 GEMENSKAP OCH PEPP

Jag var fortfarande helt klar på att vara kvar. Vi fick middag – frystorkad thaikyckling i påse som vi fyllde med varmt vatten. Och det var så GALET GOTT!

Vi hade fina samtal runt bordet tillsammans, vad vi var stolta över, om vi var ledsna över något och vad vi tog med oss från dagen. Pa Modou fick oss alla att dansa tillsammans och det var en så otroligt fin stämning. Lite synd att ni tittare inte fick ta del av det.

Sedan gick jag och la mig i sovsäcken, för jag frös så att jag skakade. Jag tänkte på det jag uppnått. Kände mig stark. Inte rädd för höjder, huvan som sätts på huvudet eller något annat.

När jag dagen innan hade varit på förhör (som i programmet visades i avsnitt 2) frågade instruktörerna mig om min utbrändhet, att det hänt tre gånger. Och när jag låg där i sovsäcken och skakade började jag tänka på något gammalt ex som jag fan skulle visa att jag kunde. På jobb som inte trodde att jag orkade jobba för att jag varit utbränd. Och på andra saker som skulle hjälpa mig att hitta drivkraften att fortsätta.

MIN VÄNDPUNKT

Och plötsligt, från ena sekunden till den andra, insåg jag att jag igen kämpade för att visa andra. Jag trodde mitt ”varför” med att vara med i programmet var att visa mig själv. Men jag behöver inte det, för jag kan. Jag är stark, jag har pannben. Det enda som fick mig att fortsätta var att bevisa för andra, som jag egentligen inte bryr mig om vad de tycker.

Då kom det Martin sa tillbaka:
”Du har alltid kämpat, men du behöver inte det. Du är good enough.”

MITT BESLUT

Jag reste mig upp, gick bort till Filip och tog med honom ut i baracken där våra kläder hängde på tork, så att ingen kunde höra. Jag berättade för honom att jag inte behöver andras bekräftelse. Jag är 54 år och jag tycker jag är bra precis som jag är. Jag behöver bryta mitt mönster. Att kämpa tills jag kräks har jag alltid gjort – och jag vill inte det längre.

När vi kom tillbaka såg jag att Simon gick runt och sa hej då. Han lämnade precis före mig.

Vi kallade på instruktör, för jag ville lämna in. De ropade upp mig på UP (i programmet ser det ut som att det sker efter ett av styrkepassen, men de hade alltså skett natten före).

Jag gick upp. Stod där själv, och instruktörerna tittade på mig i flera lååånga minuter. Jag lämnade in mitt nummer. De tittade på mig och sa:
”Elitstyrkan är inte för alla. Nr 6, du kan lämna UP.”

Jag gick rakryggad därifrån. Kände mig stolt över att jag äntligen såg mitt värde. Alla får tycka vad de vill om mitt beslut. Jag var stolt – och är så än idag.

EFTERÅT

Det var inte helt lätt dock. I flera veckor hade jag dåligt samvete för att jag ställde till det för produktionen, känslan av att andra skulle bli besvikna. Jag fick inget avslut, och det tycker jag är jobbigt, att inte tacka för mig eller säga hej då.

Efter ett par månader ringde jag upp producenten för att prata igenom och be om ursäkt om jag ställt till det, men också för att förklara att jag gjorde det för min egen skull. De hade ju sagt innan: ”Resan ni gör är för er egen skull.”

Han var tydlig med att jag inte ställt till det. Visst blev det rörigt i produktionen när flera går samtidigt, men jag gjorde rätt som följde det som var viktigt för mig.

ETT ÅR SENARE

Under det här året har jag gått tre coachingutbildningar där jag coachat och blivit coachad. Vilket har varit fantastiskt. Det är inte att bara bryta ett mönstret och tro att jag inte kommer falla tillbaka i att kämpa för att bevisa för andra. Det är ju min trygghetszon, eftersom jag alltid gjort det,  även om jag inte mår bra av det.

Nu har jag tränat på, och gör fortfarande, att skapa en ny trygghetszon där jag känner att jag är bra som jag är. Och att jag kan säga det, och KÄNNA det.

TACK

Tack Elitstyrkans Hemligheter för det jag lärde mig. Tack instruktörerna för att ni tog upp ämnen som fick mig att se det jag behövde se hos mig själv. Tack alla i gruppen, jag är så obeskrivligt glad över att det var just ni som jag fick dela det här med.

Och TACK Filip. Jag är så ofantligt stolt över den du är. Inte bara för den prestation du gör i Elitstyrkan och alltid annars. Mest över den fantastiska människa du är som stöttar, hjälper och ser andra. Du nämnde I programmet att du aldrig riktigt varit stolt över dig själv. Jag hoppas så att också du snart ser dig själv och är stolt,  för du är helt fantastisk.

Ser fram emot att följa alla fantasiska rekryter och vänner I kommande avsnitt!

Kram
Kristin