Svett, lycka och minnen när jag snörade på mig Lets Dance skorna igen

(filmat från TV4, Lets Dance 2019)

I helgen hade Linn Hegdal och Katja Lujan Engholm sitt dansevent som dom har en gång i månaden med sitt "Linn och Katja Dansevent". Det baseras på latino och olika klasser varje gång. Både nybörjare och Avancerad. I lördags stod det Jive på schemat och jag signade upp. Det var över ett år sedan jag dansade sist då jag varit borta varje helg dom haft sina event, men nu äntligen. 

Det började inte så smidigt som jag trodde. Att ta på sig dansskorna gick inte som en dans. Hittade knappt vilket hål jag skulle fästa i och när jag väl ställde mig upp så var det så vingligt. Flera gånger under uppvärmningen tog jag tag i dansstången bredvid mig och tänkte

"Fan, har jag tappat det helt!!!" Det var inte på stadiga ben jag stod där:)

Började fundera på om det var åldern eller ovana. Kanske båda men envisheten sa att jag vet jag kan, jag vet jag orkar. Absolut är jag stelare då det är en av dom tydligaste biverkningarna jag har av klimakteriet. Jag mår inte så dåligt i övrigt men stel. Så uppvärmningen var så viktigt och efter bara 10 minuter började jag hitta tillbaka. Kontakt med magen, känna dansmusklerna i benen som verkligen behöver väckas till liv och lyssnas in. 

Klassen var avancerad vilket gjorde att vi gick igenom stegen otroligt grundligt. Och det var precis vad jag behövde. För under vägens gång fick jag kontakt, kände igen känslan och en lyckorus smög sig upp sakta sakta och fyllde mig med energi. I kombination med Katja och Linns tydlighet och värme att hjälpa oss att hitta känslan, hitta tekniken så kom mina minnen tillbaka från tiden på Lets Dance. Alla timmar i danslokalen med min danspartner Calle Sterner.

Filmen som jag lagt är upp är från vår "Jive Vecka" Jag har inte själva jiven på film då det var en duell men den veckan hade jag och Calle tilldelats Boogie Voogie. Vi slet som djur hela veckan och det var inte bara många steg att hålla koll på i huvudet utan också fysiskt krävande dans. Dessutom la Calle på att jag skulle gå på hans rygg, som om jag går upp för en trappa och hoppar över honom. Under repetionerna testade vi om och om igen. Jag ljuger inte om jag säger att jag misslyckades 70 ggr och klarade 2ggr. Till och med producenten sa inför sändningen "Tror du att du klarar trappan ikväll". Jag tänkte "Varför skulle jag inte klara det?" samtidigt som mina ben började skaka. Vi gick in på dansgolvet i livesändning, körde vår boogie voogie och fick stående ovationer... och jag klarade trappan. Lyckan var total och att vi sen fick tre 10:or ja, då skrek jag högt. För som vi kämpat!

Foto: Annika Berglund

När jag nu var tillbaka i danslokalen i lördags men Katja och Linn, som blev mina helt fantastiska vänner under den här tiden ( och ja, jag har lyckan att idag även fått Linn som min svärdotter), var det som att skruva tillbaka tiden. Fötterna värkte, musiken på hög volym och svetten rann. Jag ville inte sluta dansa! 

I mitt huvud var det lika suddigt som på bilden och hjärtat höll på explodera av lycka precis som leendet på bilden. 

Det är verkligen något speciellt med dansen. Musiken, nöta tekniken och sen bara köra, om och om igen.

Jag bar med mig lyckokänslan i kroppen hela helgen. Och kan knappt vänta till nästa gång Linn och Katja har sitt event som funkar med min kalender. Jag ska värma upp lite mer innan jag kommer dit, ha stadigare steg och koppla på kontakten med dansmusklerna direkt. För nog att jag fyllt 56 år men det var inte åldern. När värmen i kroppen var igång och benen hittade tekniken så var det som att vara tillbaka i replokalen under Lets Dance 2019, det fanns inget stopp i mig. Ja, kanske inte tekniskt sätt lika bra men glädjen den var där och det är för mig det viktigaste.

Tack Linn och Katja för en fantastisk lördag, ni är helt underbara!

och Tack Calle Sterner för ditt tålamod under Lets Dance och för all glädje du gav mig när du lärde mig dansa.

Kram Kristin